SannaiKnopparp

För dagen finns inte längre nån plan. Dagen tillbringas på soffan, än så länge. Det känns inte ok att köra bil med yrsel, det känns inte ok att kräkas på buss. Främst tanken på att kräkas på bussen får mig att kräkas på bussen. 

Då jag inte är den slappa sofftypen kom jag på en lagom ansträngande soffaktivitet: att hitta receptidéer till påsk. Funkade liten stund sen krockade idén med anledningen till soffläget. Ska inte tänka mat mer.

Helgen var inte så stort nöje, jag sammanfattar senaste veckan med ett ord; magsjuka.

Kanske hade kräkandet en god sak med sig, flickan med näspolyp-symptom slutade med det. Hon andas genom näsan, hon snarkar inte, hon hör minsta viskning! Kan det vara så att polypet hängt med ut liksom? I så fall var det ju riktigt BRA med kräkset! Är det möjligt, någon som vet?

Fick en tillfällig (?) besatthet av facebook idag. Det måtte väl upphöra när jag återvänder till normala sysslor?

Så ska vi sammanfatta senaste tiden.

Det pratas om våren. Malmöborna grät nästan när de kom hit i snöstorm. För i Malmö är det minsann vår och västväder. Inte bara för att stan ligger i väster utan för att man kan ha väst i stället för tjockjacka. Vilket bekräftades av syrran som missade att träffa malmöborna för hon semestrade i Malmö. Skit i Paris liksom, vi skåningar har ju Malmö!

Kan undra hur det ser ut på Österlen numera. Ska försöka åka dit en dag. Så tänker väl många nu inför påsk.

Lillflickan skickade med mig teckningar till skolan, att visa för min fröken. Hon frågade vad min fröken heter och jag sa Bengt, då tittade hon bara på mig. Kanske ett ovanligt namn på en fröken? Hela dagen har vi ritat fingergubbar, såna som liknar Tummen, de har varit arga och sura och glada. De sura sa "Ge mig en macka!" De glada sa "Kan jag få en macka, snälla mamma" Lite som i lilla boken "Många små brokiga lämnar spår - de var på bullkalas i går". Humor i en barnbok.

På skolan är det ny kurs med några kursare från förra terminen och några nya kompisar. Som faktiskt är kompisar. Vi sitter på skolan och försöker bli kloka tillsammans, pratar killar o hästar som vilka småglyttar som helst. Jag överraskas av hur många som känner Simba. Han finns nu på blocket, endast iklädd ett örhänge:

På skolan bygger de överallt, det är knepigt att hitta bra ställen att sitta på. Sjuksköterskorna ska förutom hus 17 ta över hus 18. De är många och överallt och skriker urinprov och streptococker samtidigt som de skrattar. Vi som pratar paragrafer och gränsbelopp tycker det hela låter äckligt. Ekonomerna (till vilka jag aldrig grupperat in mig själv, men på skolan idag verkar de förhållandevis mest trivsamma) håller på att flytta till hus 21. Där det inte ens finns någon kaffeautomat!! 

Jag har fått flash-backs till min högstadie-prao på sjukhuset. Det var en intressant men något skrämmande upplevelse på urologen. Min handledare som själv var praktikant fast något äldre dök upp som vikarie på dagis. Han är visst släkt med rektorn. Det tog ett tag att fundera ut var jag hade sett honom förut, vi pratar tidigt nittiotal. Senast jag såg honom nu var när de hade disco i källaren när jag kom till dagis en fredageftermiddag. En hög barn stod och hoppade tossigt till musik och mysljus. De hade ätit popcorn o russin. Jag tror det var första gången jag var i den källaren. På min tid var det strängeligen förbjudet för elever att vara i källaren. På min tid vågade vi inget annat än att lyda. Så gammal är jag!