SannaiKnopparp

Nu är det snart jul! För nu har vi bakat pepparkakor. Det gör vi alltíd mellan 1:a advent och lucia, jag och mamma. I år hade vi flera små medhjälpare. Fast de kan ju inte vara med hela tiden för de tröttnar ju så hiskeligt snabbt. Och ska roas med något annat.

Vi bakar massor av pepparkakor varje år. Sambon förstår ínte alls varför vi bakar så många, när det finns att köpa i affären. Jag brukar vara ganska måttlig med mitt bakande annars. Jo det är så att vi äter massor av pepparkakor. För att vi gillar det. Och för vi har många fika-gäster som tittar in, det har man ofta när man bor på landet. Också är det ju den där känslan när man har gjort något som man tycker är roligt länge (flera timmar). Fast så går det över till att vara lite jobbigt (trött i ryggen) och tråkigt... Men man fortsätter ändå för degen måste ju ta slut, SÅ god är den ju inte att äta i stora klumpar. Känslan när man är klar, har uträttat något bra, stått ut, även när det tar emot. Med en hel burk pepparkakor i handen kan man ju bara vara nöjd med sig själv.

Arbetsfördelningen ser ut såhär: min mamma handlar hem alla ingredienser och blandar degen i förväg. Hon tar fram bakbräda, plåtar, kavlar osv, om jag hinner dit före det är framme så hjälper jag ju till. Jag lånar förkläde och platåskor - så rätta arbetshöjden för kavling uppnås. Jag kavlar o kavlar så degklimpen blir pyttetunt utbakad. Varje år berömmer jag att degen är så lätt att kavla ut (vi har ett utmärkt recept). Jag tar ut olika figurer; hästar, grisar, får, kaniner, katter, stjärnor, granar, bockar, gubbor, gummor, hjärtan. Vi har många olika sorters formar minsann, inte bara trista hjärtan! Snabbt upp på plåten med spade också bakar mamma dem i ugnen tills de är lagom, vilket kräver tidur och lite vaksamhet. Så håller vi på i nästan 5 timmar och får ihopa 500 kakor. Oftast blir det mamma som diskar. Jag bär hem min burk med bruningar.